Crazy Horse och Nacka Skoglund har samma mor, eller sonat för sommarkatter


av Göran S Jonasson

Originalspråk

Svenska

Synopsis


Crazy Horse och Nacka Skoglund har samma mor
Eller Sonat för sommarkatter

För att börja med det titeln:

Båda dessa hade stäppen respektive stäppen som sin jaktplats
Ingen av dem var typen för affärsmän. Drömmen var viktigare.
Båda blev lurade (i varje fall Nacka glömdes bort och levde
på knapp fot efter karriären )
Jorden är rund, så även bollen…..
Angående sommarkatterna anges den liknelsen i slutet av pjäsen.

Huvudpersonen Candi, som jobbar på ett lager, besöker dagligen konditori västra russinet. Dit kommer även hans arbetskamrat Bodil.
De är olika till sättet, vilket passar Candi med sin filosofi att slippa
engagera sig i nån sorts allians, hans valspråk lyder; ” en sund eskapism och balanserad likgiltighet”
Han anser att en formulering är minst lika verklig som den verklighet man kan se och ta på. Han reser inte. Umgås helst med andras samtal. Bodil kommer allt mer att ”tränga” sig in i hans tillvaro. Det finns ett sommarminne med i bilden,som luckras upp.Hans kärlek är en icke-existerande existerande kvinna, återkommande i hans drömmar.
Candi är inte den sociala typen och skulle aldrig ses i ett t.ex
demonstrationståg mot världens elände, då han tycker att detta elände
har sitt ursprung i bl.a. detta att man förvägras att odla sin egen lidelse.
Parallellt, på andra sidan jordklotet lever Evita och hennes Pablo.
Inte ens författaren är riktigt säker på om de förföljs av verkliga mördarbin eller om de är en sorts metafor. I vilket fall; en dag hör de
det skrämmande surret av mördarbin. De finner en hemlig gång i vilken de flyr.
Under tiden blir det dialoger om vardagliga ting, men hela tiden
med hotet i hälarna. Boldil avslöjar att hon tänker begå självmord. Att hon en dag vaknade och upplevde allt som meningslöst. Inga yttre orsaker, även om hennes man en dag funnit en ung flicka – de hade slutat älska varandra och allt var endast monotont och livlöst i deras förhållande. Hur skulle detta gå till ?
”Jag vill ha rent och snyggt omkring mig” blir hennes svar. Rätt mängd
sömnpiller. På en luftmadrass på havet en vacker dag med sjöbris. Ett litet hål i luftmadrassen. Somna in alldeles lagom till dess madrassen sjunker.

Pjäsen varvas mellan dessa livsöden. Candi försöker med sina ord få Bodil att styra sina tankar i andra riktningar. Bli eskapismen trogen, och tankar på självmord försvinner.

Till sist möts de fyra. Det sker genom att gången Evita och Pablo flyr genom mynnar ut i en gammal landsväg. Samma upplevelse gör Candi och Bodil För när de ser ut genom sitt kaféfönster ser de en gammal landsväg. Där möts de av en diversehandlare Nålberg. 

Här följer ett stycke ur denna scen:

DIVERSEHANDLARE NÅLBERG: Välkomna till min diversehandel….Nålberg var namnet…
ifall det är bekant. Diversehandlare.

BODIL: Hur är detta möjligt ?

NÅLBERG: Tjaa, det händer mig flera gånger i veckan. Alltid samma människor och samma frågor

BODIL: Jag tänker i alla fall inte ändra på mina planer.

NÅLBERG: När det tunga regnet av vildsvinshuvud faller över oss, vad ska man då göra ?

CANDI: Då tar man den sjuttonde tanden från en pelikan som bor i Flen. och i en cykelverkstad där, årsmodell 1949. Sen lägger man denna tand i askan från en gammal nymåne, så att de båda marineras.

NÅLBERG: Men….det stämmer på pricken det ?

EVITA: Vad har ni på hyllorna ? Ser ut som gamla burkar med socker och mjöl. Och där, såpa. Precis den som farmor skurade golvet med.

NÅLBERG: I de burkarna finna det som ni har gömt inombords…fru….?

PABLO: Men vad är detta för skitprat ?….åh, här är visst fler ?

BODIL: Ja vad är detta ? Ett skämt eller ?

EVITA: Det undrar jag med. Är ni nya här kanske ? Aha: på genomresa.

PABLO: Vilket hotell ?

CANDI: Vi kommer direkt från konditori Västra Russinet.

EVITA: Finns här ett sådant Pablo ?

BODIL: Det är din Nålberg Georg…din Nålberg. Det här är inte på riktigt.
Lyssna på mig allihopa; det här är inte på riktigt ! Candi….Georg och jag
jobbar på ett lager, men  i själva verket sitter han hemma och skriver det här. Vi är alltså påhittade.

EVITA: Och vit var min byrå, med en spetsduk på. Och blommorna vita margeriter.

BODIL: Men lyssna nu på mig hör ni; det här är Georgs figurer.

OBS: HÄR ÄNDRAS MANUS, VILKET FÖRSTÅS GÄLLER ÄVEN  DET REDAN SÄNDA. ”HAN KRYPER IN…” SKA BORT OCH ERSÄTTAS MED:
HAN SPRÄNGER EN VÄV OCH HANS RÖST NÄR HAN NÅTT ANDRA SIDAN
DENNA VÄV LÄTER:
Kom ihåg det; en god motmänniska
Framtiden är en idiot och det förgångna är en förvriden spegel…

( de andra rusar till platsen där han försvann men där finns bara en vägg……)

CANDI: Var och en får ansvara för sina tankar. Var en god motmänniska bara.
( han kryper in – blir kvar där ) ( följande med eko ) Kom ihåg det; en god motmänniska
Framtiden är en idiot och det förgångna är en förvriden spegel…

( de andra rusar till mynningen )

NÅLBERG: Dikten är en tät skog i ett öppet landskap
Dikten är också ett öppet landskap i en tät skog

BODIL: Va ? ….hur kom ni hit ?

EVITA: Vi var tvungna att fly…ja mördarbin, om ni hört talas om dem.

NÅLBERG: Men stig in i butiken vet jag, inte ska ni stå på trappen och frysa.

BODIL: Kom tillbaka Georg ! Genast ! Åhh, din…..men fattar ni inte; det är han som har ansvaret för det här….en skald har ett ansvar…eller ? Nej, precis som en sommarkatt är man. Sommargästerna stänger fönsterluckorna och låter katten springa vind för våg.
( ropar – med eko ) Georg…..!

EVITA: Och vit var min byrå, med en spetsduk på. Och blommorna vita margeriter.

 ( Den nya scenen är ett havslandskap, måsskrin, vågor mot en strand…… )

( här försvinner de övriga agerande )

EPILOG: En enda svindlande sekund i detta liv var jag riktigt lycklig
Och det var när drömmarnas kejsarinna, dotter till vansinnet
gav mig sina läppar, som landade i hjärtats epicentrum.
Den sekunden inledde vulkanen och fjärilen sitt kärleksförhållande
( med skrämd röst ) Men någon hade sänt ut trupper av
…norm-malar, Halvkvävda sånger sipprade ut ur spruckna  ikoner uppställda på piedestaler av berusade tyfoner Ruinhögen av förvridna stålskelett med svartbrända brutna vingar flaxade till – precis som nästan döda fåglar gör Och över denna stympade stad med sina leasing-drömmar kretsade belåtna feta norm-malar…

SÅ många stalaktiter på dina öronsnibbar men du märker dem inte SÅ många snöhuvade dråpare inneslutna i din huvudkudde SÅ mycken kärlek i havstulpanen när den kastar ut sina tentakler efter dig Men du bara går förbi SÅ många hjärtan pendlande mellan vampyren av rosenblad och pressbyråtanten av armeringsjärn SÅ mycket blod i de skoglösa skogarna Och i min själ SÅ många kalligrafiska tecken ristade av kometerna